Läste nyss Saaris senaste blogg inlägg på http://dissociativ.blogg.se/ hon skriver riktigt bra och jag började själv fundera på det dära om att föräldrar vet eller inte vet att man mår dåligt, jag vet inte om mina föräldrar anade något före dom fick se mitt första bryt, jag var nog över 18 när jag fick en sån stark ångest attack när jag skulle iväg och jobba på mitt extra jobb jag hade utöver skolan, jag skar mig och låg i sängen och skrek av ångest så både mamma och pappa kom farandes upp på övervåningen till mitt rum och undrade vad som stod på, då hade jag mått dåligt några år men gömt mitt mående vad jag trodde iafall. Mamma torkade rent mina armar och blev jätte upprörd och undrade vad som hänt. Pappa ringde jobbet och sa att jag inte kunde komma men vi pratade aldrig direkt om vad som var fel och hur länge det pågått men efter det hade dom nog lite mera koll på mig och det hände igen några månader senare att jag blev helt förstörd och pappa fick ringa och sjukanmäla mig. Då i samband med lucia och jag fick min bil uppeldad som jag fått av pappa bara två veckor tidigare nå snorungar gick in på gården och tände eld med aceton och jag vaknade på morgonen av värsta smällen och bilen stod i lågor. Jag gick till skolan sen hem och var i chock och skrek och slogs med mig själv och satt ute i snön bar fota sen kom mamma hem och hittade mig i duschen med kläderna på. Jag kände mig personligen träffad fast ungarna säkert bara tog en bil för dom försökte med grannarnas oxå men brandkåren han släcka den bilen.

Sen ett år senare bra precis fick dom vara med om mitt första självmordsförsök efter det har nog mina föräldrar aldrig släppt taget om mitt mående vi pratade inte riktigt om det förens för några veckor sedan när vi hade möte med Gunn men jag vet inte hur mycket mera dom förstod då heller men det har varit många år med självskador intoxer och in och ut på psyk och vi har aldrig riktigt lärt oss prata om det för i min familj pratar man inte känslor och mående. Mamma säger varje gång nått händer att hon hoppas det är sista och att jag ska bli "bra nu och botad" typ men tror det börjat gå upp nu att det antagligen är en livslång kamp nu. Men Hey jag har klarat mig sen februari/mars nu! En lång period för att vara mig.

Men förståelse hur det är kommer vi nog aldrig komma in i. Men jag fixar det också jag har så många fina vänner runt mig.