Och som en käftsmäll anlände 3 veckors utebliven ångest i ett svep. Tack för den televerket. Jag kände på mig redan i morse att nått var på gång men fick inte fram det när jag satt hos Gunn för jag kunde inte sätta fingret på vad det var men har känt mig små konstig hela eftermiddagen och inte riktigt kunnat fokusera på CSI och inte orkat ta mig för något. Sen kände jag bara hur det började krypa i hela mig och så sa det pang. Hade så klart glömt ta mina kl 14 mediciner också så petade i mig dom och en oxascand från nödfalls förrådet. Sitter och försöker andas lugnt och fokuserat och hålla mig samlad och tänka bort ångesten och allt som kan göra den värre, typ att FK inte har fattat nått beslut som dom ska för att dom "inte hann med det förra veckan" så det kanske blir denna vecka ist. Att jag ska till V-ås och kolla magen imorn se om jag lär tömmas på vätska eller om det är nån blödning. Så det inte blir nån Umeå resa. När saker inte blir som dom ska vara rasar det lätt för mig och jag tappar fotfästet och måste försöka samla mig igen. Sen börjar jag kanske slappna av mig efter operationen nu när det gått ett tag. Men ska försöka komma igenom denna ångest attack utan några dumheter. Håller mig fast i soffan med vatten och kaffe tills det ger sig.

Eller så går jag och lägger mig under bolltäcket en stund. Kanske en bättre ide.