Det pågår en del i livet just nu, saker jag inte fixar att berätta ens för dom viktigaste runt mig, A-L och en till är dom ända som vet vad som händer. Jag försöker berätta för en del andra viktiga, men jag vet inte om jag är rädd för reaktioner eller om jag skäms? Eller om jag bara vill låtsas att allt är solsken och bra?

Jag har fått en mening på huve som A-L sa åt mig i fredags:

"Du är så snäll och omtänksam mot alla andra varför är du så elak mot dig själv?"

Jag har inget bra svar på den frågan, men jag vet att det är tusen gånger lättare att ta hand om andra än sig själv. A-L sa att jag inte behöver älska mig själv för att finnas för andra, Det var skönt, hon sa tom att det nog fan inte är många som älskar sig själva, fast det tjatas så mycket om att "du måste älska andra för att kunna älska dig själv" Hon är brutalt ärlig i alla lägen, det älskar jag med henne. Hon försökte "sätta dig mig" i fredags genom en hård jämförelse men jag bara slog det ifrån mig. Det skrämmer mig lite samtidigt som jag faktiskt körde med mitt standard senaste tiden "jag bryr mig inte" det är mitt svar på det mesta.

Men bara så ni vet, snart ska jag vinna en bil på bingolotto. Tack och hej.