Det känns som att nån tar luften det är meningen att jag ska andas, jag sitter som på paus och bara väntar på att få sova. Jag orkar inte andas känner mig gråtfärdig och allmänt nere. Och egentligen vet jag att det nog mest beror på att jag missade lunch medicinen och tutade och körde ändå sen kom hem och varvade ner och kroppen och hjärnan hann ikapp varann. Imorn får det bli en lugn dag med bara medicin hämtning. Jag blir så fruktansvärt less på att behöva vila så fort jag gör nånting, vad det än är jag gör stort som litet, men jag får nog inse att jag och all form av stress positiv som negativ är dåliga kombosar. Jag gör något som tar på krafterna sen lär jag tanka ny energi.

Pratade med A-L om det igår och som hon sa, "jag ska gå på och vara rakt på sak, du kanske aldrig kommer kunna jobba heltid eller ens jobba alls, ditt liv kanske går ut på att leva ett fungerande vardagsliv utan berg och dalbana och destruktivitet" Det är hårda ord men jag vet jue att hon har rätt, bara planerade möten med AF och kolla arbetstränings plats satte jue igån en jobbig process i mig för jag kräver så mycket mera av mig själv än jag klarar av. Även om jag börjar bli bättre på att lyssna på kroppen signaler och vila mellan varven.

Nej nu börjar detta spåra ur och bara sväva iväg tack och adjö.