På söndagkväll läggs jag in,magen har krånglat som f-n fått byta diet ett par gånger,men på inskrivningen träffade jag en underbar ssk som hållit kontakten med mig och hittar alternativ när magen jävlas. Hon stöttar finns där och gör mig lugn. Förberedd på att jag kommer vara sliten ett tag efteråt men bara jag slipper ont och kan äta vettigt så får det ta tid,okej ont ont kommer det göra men inte det onda jag dragits med. I princip bara varit hemma denna vecka för att undvika smitta i nån form från folk.
Sen efter får vi se hur länge jag är invalid,måste iafall inse att be om hjälp med saker jag inte klarar eller orkar inte envisas att klara det själv.
Men jag är redo! Tom för en morfinslang i ryggen ;)

Idag påbörjade jag mina 3 veckor med modifast inför mag/tarm operationen som blir av den 13 april,ska på inskrivning och info vad som kommer ske nästa vecka. Dock vet dom nog inte själva helt vad som måste göras fören dom öppnar,som jag och B sa idag,som ett kinderägg,se vad överraskningen blir:p
Kört ett par dagar i veckan modifast ett tag för att vänja mig,dom har varit hemska men idag har det inte varit nå problem alls,vet ju att det är för att underlätta vid operationen och gå ner lite innan är ju inte fel,hoppas på ett bättre ätbeteende efter op sen oxå,kunna äta det jag behöver och bör och inte ta till fel alternativ för dom är det ända som stannar. Jag var inte alls förberedd inför min gbp med nya livet efter,fick dålig info osv men nu har jag lärt mig mkt genom åren så är verkligen en ny chans,tänk om tänk rätt!

Ska bara få ordning på men enorma järnbrist oxå som ger extrem trötthet,tungt och andas,yrsel och huvudvärk. Men alla skyller ju på varann och inget händer,vill få ork och göra saker framförallt träna/promenera. Orkar knappt fixa tvätt och städ som det är nu. Och järnet måste vara bra inför operationen. Men men allt löser sig nog:)

Jag börjar bla se det positiva i saker ist för det negativa som jag är så "bra" på,A-L har verkligen fått in mig på rätt spår,framförallt tror jag för att vi börjat arbeta med ett material som handlar om känslor,våga känna alla känslor men framförallt känna efter Vad jag känner utan att tro det är farligt,alla känslor har något bra i sig även om dom ÄR jobbiga och känns övermäktigt svåra. Men stannar man upp tänker efter vad som utlöst just den,dom känslorna är det lättare att förstå. Och något "gammalt" som min förra kontakt på psyk försökte tjata in i mig inser jag nu är sant. "Det är inte tanken eller känslan som är farlig utan handlingen" jag börjar oxå se till mitt eget värde och bästa och säga vad jag tycker,tänker,känner. Irritation sprutade ur mig hos A-L idag hon jubla i princip för att jag börjat sätta ner foten. Samtidigt som hon påpeka att hur gärna jag än vill få folk att inse saker,gällande allt möjligt,så måste alla inse det själva för att vara mottagliga. Men för det inte sagt att jag ska vara tyst,hon sa även att en del som jag tror är vänner kanske visar sig inte vara det för att dom inte tål sanningen,ja min sanning. Men då är dom inga riktiga vänner. Som hon sa, ge och ta. Jag har gett så mycket så jag måste låta mig själv inse att det är okej att ta oxå.

Jag har haft ganska mycket ångest sista tiden över div saker,men jag antingen gör nått konkret åt det eller stänger in mig i mig och mitt och är ego.

Fan ego är skönt ibland!! Jag är viktigast för mig!

Idag är det 2 år sedan mamma dog,och jag tror först nu jag kan säga "du var en dryg krävande sur jävla kärring Men jag saknar dig ändå!" Hur jobbigt hon än hade det och hur mycket hon än tärde på mitt mående så saknar jag henne. Hon var ju min ända mamma och det fanns mycket bra innan hon blev så svårt sjuk. Hur många är uppväxt i en "bilfamilj" där man fick vara ledig från skolan ibland för att mamma skulle åka rally? Mamma och hennes chaufför oxå kvinna,var välkända i klassiska rally cupen,dom var inte bäst men dom hade kul,och vi runt med. Alla har minnen från sin barndom och saker man gjorde med föräldrarna mitt tydligaste är rally vi gjorde inte så mkt annat. Husvagnssemester men just göra göra saker.

Som sagt jag saknar dig mamma men du har det bra nu,solen försöker kika fram,din sista dag var solig och fin och förra året var det sol. Tror det är du <3

I torsdags ringde kirurgen,som jag var inställd på skulle säga att inget är fel och vi gör inget åt att du har ont och svårt att både få i dig och behålla mat. MEN han började typ med att säga att jag måste opereras för jag har en vridning i tunntarmen som varit ända sedan jag gjorde min gbp!!han hade beställt och läst operationsberättelsen och dom som operera hade noterat att det var en vridning men dom inte åtgärdade det. Och ingen info fick jag...Alla turer med tarmvila för att allt gått igenom sen dessa smärtor och ytterligare problem sedan november 2013...tom fått veta att detta fel sällan syns på nån form av röntgen utan det behövs gå in och kollas upp. Men alla turer på akuten och kirurgen "proverna är bra så inget är fel men nu är det upptäckt och bestämt att åtgärdas! Ska träffa kirurgen på torsdag han ville träffa mig och göra nå undersökning sen skulle han försöka få till operation fort. Så jag hoppas det blir det plus att jag kommer må bättre sen och kunna gå ner i vikt igen. Bara att få besked om att nån vet att det är ett fel och det ska fixas får mig att orka ta tag i mig själv lite mer. Men när ångesten stegrar sig känns allt meningslöst men jag kämpar på nu ska det vända!

Efter en total krasch som sluta på dårhuset nästan en vecka,kände jag att det går och sysselsätta mig hemma,jag är inte lika jävla totalt instabil,men inget hände innan så gick ju "bra". Nu gör jag grejer för att inte bara sitta. Började med en tur på stan i v-ås efter att jag skrev ut mig,träffa fina bästa Ninisen,Lammiz och hennes sambo. Bra energiboost.
Igår vart det Ludvika med Jenny och Theo skönt och bara komma iväg, och idag Äntligen blir det tapetsera sovrummet,ska bli kul och pimpa där inne sen,funderar på lite om möblering om det går.

Måste dock komma ihåg vila oxå,innehållet köra på för mycket,men är lite rädd för att "bara vara" att nått kan hända då...men det ska nog gå,tätare kontakt med A-L och vi har fått nått "känslor material" av B som vi ska jobba med,lära mig vad jag verkligen känner när det händer nått.

Nehe mäta lite i sovrummet om jag kan ändra som planerat sen kommer nog pappa snart :)

"Du gör så bra du har blivit så duktig" dessa förväntningar på mig gör mig nästan mer inställd på att göra allt tvärtemot vad jag lärt mig,jag kan inte göra sånt för nej jag har ju lärt mig strategier. "Alla har vi dåliga dagar sånt är livet" med äcklig lättja,nästa mening "det är sånt som är din problematik med din diagnos" punkt.slut.punkt

Den dära röntgen idag alltså...först förklara en uska (som nog var nära pension) dom mest onödiga saker,sen fråga dom Mig om alla som skulle delta var där,sa åt dom att det ska väl dom veta inte jag...men nån logoped som skulle vara anledningen till att det tog tid att få göra undersökningen lös då med sin frånvaro...
Fick dricka nån "hd kontrast" som var så trög flytande så den knappt gick och dricka,sen blandad med mjuk macka...gegga som fastna och var nära att spruta upp på deras fancy utrustning :p
Men fick det gjort och nu ska jag bara vänta på svar och om dom ska operera antar att svarstid beror på vad dom såg.
Men nu är det bara och vänta.