Idag är det 2 år sedan mamma dog,och jag tror först nu jag kan säga "du var en dryg krävande sur jävla kärring Men jag saknar dig ändå!" Hur jobbigt hon än hade det och hur mycket hon än tärde på mitt mående så saknar jag henne. Hon var ju min ända mamma och det fanns mycket bra innan hon blev så svårt sjuk. Hur många är uppväxt i en "bilfamilj" där man fick vara ledig från skolan ibland för att mamma skulle åka rally? Mamma och hennes chaufför oxå kvinna,var välkända i klassiska rally cupen,dom var inte bäst men dom hade kul,och vi runt med. Alla har minnen från sin barndom och saker man gjorde med föräldrarna mitt tydligaste är rally vi gjorde inte så mkt annat. Husvagnssemester men just göra göra saker.

Som sagt jag saknar dig mamma men du har det bra nu,solen försöker kika fram,din sista dag var solig och fin och förra året var det sol. Tror det är du <3

I torsdags ringde kirurgen,som jag var inställd på skulle säga att inget är fel och vi gör inget åt att du har ont och svårt att både få i dig och behålla mat. MEN han började typ med att säga att jag måste opereras för jag har en vridning i tunntarmen som varit ända sedan jag gjorde min gbp!!han hade beställt och läst operationsberättelsen och dom som operera hade noterat att det var en vridning men dom inte åtgärdade det. Och ingen info fick jag...Alla turer med tarmvila för att allt gått igenom sen dessa smärtor och ytterligare problem sedan november 2013...tom fått veta att detta fel sällan syns på nån form av röntgen utan det behövs gå in och kollas upp. Men alla turer på akuten och kirurgen "proverna är bra så inget är fel men nu är det upptäckt och bestämt att åtgärdas! Ska träffa kirurgen på torsdag han ville träffa mig och göra nå undersökning sen skulle han försöka få till operation fort. Så jag hoppas det blir det plus att jag kommer må bättre sen och kunna gå ner i vikt igen. Bara att få besked om att nån vet att det är ett fel och det ska fixas får mig att orka ta tag i mig själv lite mer. Men när ångesten stegrar sig känns allt meningslöst men jag kämpar på nu ska det vända!

Efter en total krasch som sluta på dårhuset nästan en vecka,kände jag att det går och sysselsätta mig hemma,jag är inte lika jävla totalt instabil,men inget hände innan så gick ju "bra". Nu gör jag grejer för att inte bara sitta. Började med en tur på stan i v-ås efter att jag skrev ut mig,träffa fina bästa Ninisen,Lammiz och hennes sambo. Bra energiboost.
Igår vart det Ludvika med Jenny och Theo skönt och bara komma iväg, och idag Äntligen blir det tapetsera sovrummet,ska bli kul och pimpa där inne sen,funderar på lite om möblering om det går.

Måste dock komma ihåg vila oxå,innehållet köra på för mycket,men är lite rädd för att "bara vara" att nått kan hända då...men det ska nog gå,tätare kontakt med A-L och vi har fått nått "känslor material" av B som vi ska jobba med,lära mig vad jag verkligen känner när det händer nått.

Nehe mäta lite i sovrummet om jag kan ändra som planerat sen kommer nog pappa snart :)