Det är allt annat än lattjo här innanför dom låsta dörrarna vill jag lova, en del galnare än andra men så finns det guldkorn oxå. Jag får medicinlistan ändrad hit och dit men dom verkar iafall ha släppt tanken på ECT som var på tal första läkarmötet. Nu ska andra antidepressiva på en vecka testas ist.jag lär inte komma härifrån i första taget för dom vågar inte ens släppa ut mig själv än. Imorn kommer iafall pappa på besök:)

Jag har ff inte lärt mig hantera mig själv på vissa plan det "bevisa" jag igår, igen.och jag kan tyvärr inte säga att bara jag själv blir lidande för jag Vet att ni är många runt mig som lider oxå, tro inte att jag inte fattar det! Men ibland blir det bara för tufft. Nu vill jag bara hem och sniffa muppar och invänta a-l dejt hur tuff den än kommer bli idag.

Kan inte ångesten och depressionen flytta vidare nu? Känner mig färdig med båda två...Finns väl nån annan som kan ta över..okej att man inte ska önska att nån ska få må såhära, men Jag är less på det nu, vet inte hur jag ska jaga  iväg det. Idag har jag sovit sovit sovit, inte orkat vara vaken. Nu försöker jag med hårinpackning för att pigga upp mig och kaffe. Men helst skulle jag bara lägga mig igen. Men jag kan fan inte bara sova men ibland är det bästa lösningen. Men nu ska jag hålla mig vaken ett tag.

Imorn meds hämtning och A-L samtal. Gjorde iafall en hemläxa från i fredags, tror jag fick nån mera men en kommer jag inte ihåg. Mitt minne har blivit guldfisk sen jag började med alprazolamen och enligt B kan den ge mera ångest, varför ger dom mig en ångest medicin som kan ge mera ångest? Fast iofs har det blivit bättre. Men mellan morgon och sen eftermiddags dosen kan det bli ett helvete...Detta är inte kul längre.

Jag har börjat öva mig i att säga nej till saker när jag inte orkar, till vissa personer har jag kunnat det tidigare, såna jag känner mig trygg och ärlig med tror jag det handlar om, men i mångt och mycket har jag svårt och säga nej när jag tagit på mig att göra saker eller om jag blir tillfrågad att göra saker, jag vill vara alla till lags och alltid ställa upp. Men även jag har fått börja inse att jag inte kan orka med allt och allting hur mycket jag än vill och försöker. Men jag är så rädd att göra folk besvikna eller arga,ledsna,sätta andra i skiten så jag kör på ändå men på bekostnad av mitt eget mående så jag sen ligger där och panikångest skakar så det värker i hela kroppen och jag knappt kan hantera stunden jag är i. Både B och A-L har kört hårt med mig i veckan på att säga nej och tänka på mig själv, och framför allt inte lova att göra saker utan säga mera "jag lovar inget men om jag orkar och kan så kan jag göra ditten och datten men det beror på hur jag mår Då den dagen och stunden" Och det tror jag kan vara ett bra sätt, istället för att känna att jag ställer till problem.

Samtidigt börjar jag lära mig att allt inte står och faller med att jag inte orkar med allting, men jag är så konflikt rädd och som sagt rädd att göra folk besvikna, men jag Måste Måste Måste sätta mig själv först. Jag och A-L pratade om min rädsla för att inte fixa att arbetsträna just nu igår när vi fikade och jag kom fram till att jag nog lever i den världen där jag tror att jag måste orka jobba lika mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk, men HALLÅ jag jobbade mycket mer än heltid kom vi fram till och dels, hur många "normala" människor orkar det i längden, sen jag med min psykiska skörhet, som det så fint heter, hur ska jag kunna ha dom kraven på mig att orka det? Jag måste tänka om och efter nya begräningsar i vad jag kan klara av där.
Se efter i rödljuset om jag kör på grönt ljus, gult ljus eller rött, och där efter hur mycket jag orkar. En krånglig historia men med rödljus förklaringen fick A-L Mig att se på ett sätt hur mycket jag orkar för stunden och om jag ska bromsa eller kan gasa på.Jag har inte lika mycket energi och ork som alla andra och det måste jag acceptera.