Har känt mig rätt okej flera dagar. Men igår kväll kom det mörka tillbaka. Det kryper i kroppen och jag känner mig på kanten till det svarta igen. Ångesten finns där och längtan bort från allt. Vaknade med samma känsla imorse, vill bara rymma ifrån verkligheten, men boken trollbinder mig inte på samma sätt som igår. Kan inte koncentrera mig på den. Vet inte vart jag ska göra av allt som finns i mig. Känner mig utanför mig själv och vet inte vad jag gör hela tiden, en halvtimme tillbaka minns jag inte vad jag gjort. Orkar inte bry mig heller. Vill bara rymma ifrån allting. Möte med Malin och Annelie imorn bitti. Sen möte med AF&FK vet inte vad jag har och säga på det mötet. Jag borde göra någt för att ha nått och fokusera på men orkar inte ta tag i något. Tillbaka till OK känns avlägset, hur ska jag kunna stå och hjälpa kunder när jag inte ens vet vad jag gjort för 10 mintuer sen? Känner inte för att vara servicemindad, jag som älskade att vara där. fanns en person som sa att jag bara hade spelat allt dåligt mående i flera år eftersom jag sen mådde Bra i flera månader. Vet inte vad jag ska säga om det, man Vill väl inte må dåligt?eller så vill en del det för att det är deras "identitet" Jag trivs inte alls med detta även om jag inte orkar kämpa emot det. Jag är glad för dom bra 5 månader jag hade att få känna livsglädje och se framåt. Men just nu finns inte det i mig. Jag känner mig ställd utanör allt. Verkar som att den veckan jag åt Lamotrigin vart det bättre men nu svajar det igen när den är borttagen pga biverikningarna. Får se om min läkare har nån annan ide nu när hon kommer tillbaka till veckan. Vill verkligen inte gå runt på mediciner men får dom mig och orka är det väl en lösning..men ack så det känns förjävligt. Men måste orka ta mig igenom dagarna. Massa babbel nu och minns inte ens vad jag skrivit och orkar inte kolla tillbaka. Att fly verkligheten har länge varit min "trygghet" för att komma vidare.