Fick veta imorse när jag hämtade medicin att min underbara psykläkare dog i helgen. Tydligen bara "sådär" ingen var förberedd på det. Kommer ta tid att acceptera en ny läkare framför allt för att hon var den första som ville hjälpa mig på andra sätt än med massa medicin, visst hon blev orolig förra året när jag tvär sluta med allt när vi höll på trappa ner div sorter. Men när hon såg hur bra det gick blev hon verkligen glad för min skull. Och i höstas när en annan läkare "akut insatte" medicin när jag var som sämst så satte han en "låg dos till och börja med" som visade sig vara dubbla normal dosen..så min ordinarie läkare sänkte den när vi sågs, och så ville hon testa stabilisernade ist för anti psykotisk och då minska hon mera på haldolen innan hon satte in den för att inte få kaka på kaka och inte vet vad som gör vad. Dock funka inte den stabiliserande för jag fick massa bivkerningar men då gick vi tillbaka till haldolen och där har jag stått sen dess. Livrädd för att få "piller läkaren" som PAL nu när hon är borta. Men dom ska få en ny doktor oxå som jag kanske får ist men bara det inte är en som inte ser mer än mediciner får jag väl vara glad. Men kommer nog inte kännas helt okej att gå till läkarsamtal oh inte mötas av hennes varma leenden och peppande ord.

Jag har varit som i ett vakum hela dagen, gick bra först, gick från psyk till gymmet körde ett pass, förbi mamma med hennes proteinpulver sen hem och blanda soffan med träning. Fick till slut på em ta en theralen för jag var rädd att känna "för mycket" jag är emot det egentligen, men samtidigt känner jag att kaoset inom mig är hanterbart och jag tänker inte automatisk destruktiva tankar för att jag inte mår helt okej. Känns skönt iafall.

Lite piller ibland är okej bara det inte är en vana att döva alla känslor allt man kan. Dom kommer alltid tillbaka nångång.