Det är svårt och förstå att mamma faktiskt är borta,död. Men det sjunker nog in så småning om när man inser att hon inte "bara" ligger på sjukhus och snart kommer hem igen. Vi har väntat i många år på det som hände igår, hon har blivit sämre och sämre men hon höll sig kvar. Hon han inte vara många timmar på sjukhuset innan hon somnade in men den SSK jag prata med sa att hon inte verkade ha smärtor och lida, hon låg som i dvala sen somna hon bara in. Vi hann inte dit, men när jag skulle gå in i rummet och säga hej då så fixade jag det inte, jag sprang gråtandes ut direkt, jag kan jue säga som så, en död människa i verkligheten är allt annat än lik en död i CSI om man får göra sån jämförelse. Jag hann se lite och kommer minnas det, men försöker välja att minnas henne som levande.

Nu är det mycket som ska fixas, begravningsbryån idag med pappa, sen begravning nästa vecka. Jag är lite i en chock ff helt klart, tänker på allt praktiskt som måste fixas. Men det är nog så innan det smälter in. Jag var jue ganska ung både när syster och morfar dog så har inte så mycket minnen av det. På så vis har jag varit skonad från begravningar i släkten. Men alla blir äldre så är väntat. Dock har jag, iafall i nu läget, en stark känsla för att jag inte vill utsätta dom runt mig för detta och även när tankarna är mörka känns inte ett slut på livet som ett alternativ.

Du kommer alltid finnas i mig mamma <3