i 1½ vecka typ har jag gått på högvarv bokstavligen, haft nått och göra så gott som dagligen, farit som ett skollat troll hit och dit. Men som jag försvarade mig med inför A-L idag "det är jue roliga saker som jag vill göra" Men hon påpeka hårt och brutalt att även positiv stress blir negativ i längden. Sista två kvällarna har jag tok däckat tidigt, inte sovit jätte länge på morgonen men kraften på kvällarna har tagit slut. I lördags sov jag iofs länge, men ändå. Hade mailat A-L om vissa tankar och känslor i lördags, det har varit lite tufft med negativa tankar och impulser och hon "berömde" mig för att jag är så rakt igenom ärlig i mailen som vi kommit överens om att jag ska kunna vara där utan att det blir nå drama av det, en frizon där jag kan skriva av mig ist för att gå till handling med saker för det mesta. Det hjälper,absolut, sen pratar vi om det när vi ses. Men vissa saker får inte ens hon veta, ingen vet allt just nu. Jag försöker säga,skriva,gnysta det till vissa, men nått i mig håller det tillbaka. Det är min hemlighet, jag tror att detta inlägg ska få mig att puscha mig själv till att iafall maila A-L om det. Men jag vet inte om jag vill "outa" denna hemlighet än, vet inte om jag är redo. Men inte ens människor närmast runt mig som vet Allt om mig har fått veta detta. Jag försöker komma på varför jag inte kan säga det, men jag vet inte riktigt. Kanske för att jag pratar med dom flesta på skype,fb,sms och inte vill ha det skrivet i text så det kan finnas kvar. Eller så vill jag bara ha hemligheten kvar för mig själv ett tag till. Det är nog tryggast så. Men samtidigt känner jag mig som en påse skit som inte berättar det för A-L framför allt för att jag lovat henne att vara ärlig om allt. Jag försöker se framför mig hur hon kommer ta det när det väl kommer fram, för jag vet att det kommer fram, och hur hemsk jag kommer känna mig när jag väl berättar det för henne. Hur sabbat förtroendet kommer vara. Men...nej inte än.