Jag känner igen mönstret från förut, skillnaden nu mot för ett år sedan är att det smyger sig på sakta, förra året slog depressionen till mig med sån kraft att jag inte hann reagera, okej det har kommit och gått i över 10 år, men just nu sista 1½ åren har det varit mer bra än dåligt, men nu försvinner orken,lusten,energin, och allt blir jobbigt och mera mörkgrått än vardags-svensson-grått som jag vill ha det. Jag har inte ens orken och lusten och tvätta, det som jag älskar, blev bara det mest akuta idag.

Jag försöker se det postivt och det går ganska bra,faktiskt, för jag ser varningsklockorna och pratar med A-L om det och vi tightar upp kontakten och jag har fått order av en läkare förra veckan att säga till L om jag känner att jag behöver träffa en läkare så ordnar dom det. Jag har gått ett tag nu och låtsats att det är bra okej, och försöker göra saker för att inte gräva ner mig, men nu får jag erkänna för mig själv att energin inte räcker, jag måste få pausa och även om jag planerar in saker och göra för att inte bara sitta så kanske dom inte alltid blir av, för jag bara inte orkar, men orkar jag så gör jag saker för att inte fastna i det negativa. Men jag måste ta från stund till stund vad jag orkar och inte, för jag vet inte själv vad jag orkar om en timme eller imorn. Kan dock erkänna att jag kan skrämma tom mig själv emellanåt med tankarna i huvet, men så länge det är tankar är dom inte farliga som jag fått inpräntat och jag har mina strategier för att hantera det, jag använder dom alla om och om igen så länge det går.Envis vinner, men ensam är inte alltid stark heller.