i 1½ vecka typ har jag gått på högvarv bokstavligen, haft nått och göra så gott som dagligen, farit som ett skollat troll hit och dit. Men som jag försvarade mig med inför A-L idag "det är jue roliga saker som jag vill göra" Men hon påpeka hårt och brutalt att även positiv stress blir negativ i längden. Sista två kvällarna har jag tok däckat tidigt, inte sovit jätte länge på morgonen men kraften på kvällarna har tagit slut. I lördags sov jag iofs länge, men ändå. Hade mailat A-L om vissa tankar och känslor i lördags, det har varit lite tufft med negativa tankar och impulser och hon "berömde" mig för att jag är så rakt igenom ärlig i mailen som vi kommit överens om att jag ska kunna vara där utan att det blir nå drama av det, en frizon där jag kan skriva av mig ist för att gå till handling med saker för det mesta. Det hjälper,absolut, sen pratar vi om det när vi ses. Men vissa saker får inte ens hon veta, ingen vet allt just nu. Jag försöker säga,skriva,gnysta det till vissa, men nått i mig håller det tillbaka. Det är min hemlighet, jag tror att detta inlägg ska få mig att puscha mig själv till att iafall maila A-L om det. Men jag vet inte om jag vill "outa" denna hemlighet än, vet inte om jag är redo. Men inte ens människor närmast runt mig som vet Allt om mig har fått veta detta. Jag försöker komma på varför jag inte kan säga det, men jag vet inte riktigt. Kanske för att jag pratar med dom flesta på skype,fb,sms och inte vill ha det skrivet i text så det kan finnas kvar. Eller så vill jag bara ha hemligheten kvar för mig själv ett tag till. Det är nog tryggast så. Men samtidigt känner jag mig som en påse skit som inte berättar det för A-L framför allt för att jag lovat henne att vara ärlig om allt. Jag försöker se framför mig hur hon kommer ta det när det väl kommer fram, för jag vet att det kommer fram, och hur hemsk jag kommer känna mig när jag väl berättar det för henne. Hur sabbat förtroendet kommer vara. Men...nej inte än.

Jag har från flera håll sista tiden fått höra att folk är, vad ska jag säga, "imponerade" över hur långt jag kommit bara sista året, visst jag mådde Bra denna tid förra året, började arbetsträna levde livet var uppåt, Men så total krascha jag på hösten. Jag vet nu i efterhand att det var för att jag körde på för fullt och inte såg varningstecken och tog det lugnt. Nu däremot vet jag att jag inte kan gasa på för fullt, jag behöver ett litet skydd av mediciner och inte göra för mycket varje dag. Jag gör "prioriterings listor" varje dag med vad jag ska göra, jag får inte göra för mycket saker för länge, blir det en intensiv period för jag helt enkelt ta en återhämtningsdag sen. Jag avstår inget direkt men jag väljer för mitt eget bästa. Jag vill så mycket men jag väljer även att lyssna på kroppen och huvet.

En person på en sajt sa till mig här om dagen när vi prata om en sak "du är jue inte så stark själv" men Då tände jag till och sa ifrån. Jag känner mig faktiskt stark, Just för att jag lärt mig så mycket om mina egna gränser och att säga ifrån när jag inte orkar. Jag känner mig själv bättre nu bara sista tiden sen total kraschen i höstas och allt som var i vintras, det är inte alls längesen jag var färdig och gå en långsam död till mötes, jag kan säga nu när jag kommit ur det, att jag höll under en lång tid på att rent ut sagt missbruka paracetamol i stora doser varje dag för att skada min kropp långsamt,plågsamt, under lång tid, jag var Helt införstodd med vad jag gjorde. Jag ville inte mera men jag ville inte ta den snabba vägen till döden. Ingen fick mig att ändra mig men små saker i vardagen fick mig till slut att se allt det fina och att jag ville kämpa. Jag kan säga att jag inte gjort några tester sen dess på tex levern så jag vet inte om jag "lyckades" skada mig. Jag vet inte om jag vill veta heller. Jag kan inte säga att jag för alltid är klar med att vilja försvinna från livet och vardagen. Men jag och A-L jobbar på att "gilla svensson livet" som hon säger, det dära ordet Lagom är hennes favorit ord att tjata om som hon säger "det är ett jävligt tråkigt ord men men alla lever efter det och grått,lagom tråkigt, är nått vi alla får leva med. Och jag kan nog trivas med det jag med :)

Jag ska jobba med mig själv i sommar och lära mig mina gränser än mer, sen efter sommaren ska jag börja träffa en kvinna från arbetsförmedlingen för att återuppta arbetsträning, men denna vill lära känna mig och hitta rätt ställe där jag får tydliga ramar och struktur och inte får ta på mig för mycket, eftersom jag nog i arbetslivet fortfarande inte kan stoppa mig själv från att gasa på och se allt som ska göras. Jag ska nog inte alls vara i affärsbranschen utan göra nått helt annat är planen just nu. Men det får vi se till hösten.

Snart fyller jag år och i år känns det inte alls kul, men det blir jue så, första året när allt ska ske första gången utan mamma.Var iofs många år sedan födelsedagar i familjen var nått speciellt. Men att inte få nått samtal från mamma med ett grattis, om pappa ens kommer ihåg vilket datum jag fyller tvivlar jag på, alltid varit mamma som påmint honom om när vi barn fyller. Men man får göra det bästa av situationen. Troligen kommer B2 hit och firar med mig, det känns bra, så glad att jag har dig min fina B2! <3

Men jag väljer att fokusera på min Ozzy-mannen, han fyller hela 10 år veckan efter mig, kan inte fatta att han snart funnits i mitt liv i hela 10 år! <3 haft honom sen han var 8 veckor. Så först ska vi banne mig fira hans 10 års dag sen när vi bott ihop i 10 år firar vi igen. Det är han värd min Prinskorv, han har räddat livet på mig otaliga gånger, utan att överdriva. Han är mina andetag utan krussiduller <3

En bild på en 8 veckors Ozz <3