Jag börjar med att klar göra en sak. Detta är MIN Blogg. Jag skriver Precis vad fan jag vill, hur deppigt och livlöst jag vill. Den som inte vill läsa behöver inte läsa. Detta är min frizon för att tömma ur mig det jobbiga i stället för att leva ut det destruktivt!

I torsdags bar det av till Mantorp, det var rätt kul, men livsglädjen finns inte riktigt där, men jag väljer och tro att jag är ganska bra på att dra på mig den dära jävla masken och spela glad och positiv. Jag orkar liksom inte släppa in folk IRL och förklara och berätta. För det mesta kommer bara sanningen fram när jag sitter hos A-L där kommer tårarna sanningens ord och känslorna, ja och när jag skriver som här. Jag har verkligen inte mycket ork till saker och emellanåt vill jag bara lägga ner allt. Men som titeln på en av mina favorit böcker heter "Jag vill inte dö, bara inte leva" Så jag lever som i en gråzon just nu och bara flyter med och sover mycket, gör inte så mycket och bara är. Tar en stund i taget och säger nej till mycket. Jag måste ta mig igenom detta på mitt vis. Det kanske inte är "ditt vis" men det är mitt och så länge det inte sker destruktivt så är det okej. Det vet jag och även om jag kan bli sur på mig själv för att jag inte orkar allt jag vill och borde så är det Okej. En dag, en stund en minut i taget.

Igår kväll var en allt annat än bra kväll, det var i princip nattsvart, jag var nästan säker på att det skulle sluta bakom lås och bom idag när jag har tid hos först B sen A-L, det känns inte helt okej idag heller, men idag kan jag tänka att åka på race kan pigga upp ist och få komma bort. Jag hoppas det är så också. Jag är inte i direkt topp form men allt är inte nattsvart iafall. Men nog skulle jag vilja dra täcket över huvet och emigrera ner i sängen allt. Men så funkar det inte riktigt, och känns som jag inte gjort annat hela veckan...Jag ska inte jamföra mig med folk som kan och orkar göra massa saker hela tiden, jag Vet, men känner mig så kass när jag inte orkar hålla tempo och göra massa saker hela tiden..och när dessa svarta svackor kommer känner jag mig ännu sämre...knappt orkar göra roliga saker!

Igår framåt kvällen höll allt på gå rejält utför, men i sista stund stoppade jag mig själv och gjorde andra bättre val, slutade med att jag somnade löjligt tidigt men det var bra mycket bättre än det som höll på hända.Och idag när jag kom till A-L fixade vi så frestelser inte finns lika lätt tillgängliga, och hon gjorde som vanligt, berömde mina framsteg och peppade mig, hon ser dom dära positiva sakerna och talar om dom som jag inte ser mitt i allt. Men när hon påpekar dom så kan jag faktiskt se dom men om jag tar till dom vet jag inte rikigt, men jag försöker.

Så pratade vi om att jag återigen funderat på att sluta med mina mediciner, för jag vill dit där jag för snart 1½ år sedan mådde så fantastiskt bra när jag slutade med allt, Men samtidigt vet jag jue hur det brakade efter ett halvår och det inte är ett alternativ, sen påpekade hon hur resan sen i våras varit med div andra metoder när jag mixtrat med medicin doserna och det visat sig då att jag faktiskt inte klarar mig utan medicinerna och får lov att finna mig i att dom behövs, kanske inte för alltid alltid men just nu och ska jag rida ut detta får jag sluta mixtra med medicinerna och låta dom göra sitt jobb. Jag behöver inte gå in på detaljer men sen i våras har jag handskas med impulser,dåligt mående och allt sånt på lite fel sätt och nu dealar jag med det ist och det är tufft, skit tufft, så ja, jag behöver medicin stödet. För som tom jag så fint insett, när tvn pratar med dubbla röster behövs medicinen för bla det. Och jag får vara nöjd att jag inte har dosetten fullproppad som förut utan lite mera städad.

Dagens A-L samtal var väldigt seriöst för att vara vi två, vi prata om våldtäkten väldigt mycket, och fick hemläxa och tänka om vissa saker kring den för nu tyckte hon att den ska arbetas kring ordentligt efter alla år när jag bara nekat och förträngt, jag var lite motsträvig först men hon fick mig att inse för att komma vidare och ifrån den måste jag bearbeta det för som hon sa "på alla år som gått har du inte kommit vidare så varför skulle du göra det genom att fortsätta förneka och förtränga" Hon har jue rätt, så får se hur det går till onsdag, och bäst som hon är så sa hon att blir det för jobbigt bara tills dess så "ring eller maila hör av dig så ses vi redan imorn om det rör upp för mkt känslor"

Sen prata vi om mitt mående med energi från 0-150-0% och hon sa det jag vägrat säga "det låter verkligen som en deprission, om inte utvecklad redan så på gång. Så nu ska vi ha koll på det oxå, jag gör det jag orkar och vill och när jag inte orkar saker får jag helt enkelt acceptera det och ställa in eller skjuta fram, det är inte hela världen att jag inte orkade tvätta all tvätt igår, faktiskt! även om det är det för mig, fast en hemlis, inte ens jag igår orkade bry mig att lakan och handdukar blev otvättade, dom dära timmarna under kedjetäcket med mupparna behövdes bättre för imorse var det inte lika svart när jag vaknade med huvet på Ozzen och en snarkande Stella breve honom och Sessan som börja kuttra direkt hon märkte att jag vakna  därifrån sin plats i fotändan <3

Nej dags och göra sig i ordning för en tripp till Avesta med fröknarna Dofs, ska faktiskt bli kul även om jag är beredd på att det blir vilo läge när jag kommer hem, tvålpumpen på ÖB Here I come!

Jag känner igen mönstret från förut, skillnaden nu mot för ett år sedan är att det smyger sig på sakta, förra året slog depressionen till mig med sån kraft att jag inte hann reagera, okej det har kommit och gått i över 10 år, men just nu sista 1½ åren har det varit mer bra än dåligt, men nu försvinner orken,lusten,energin, och allt blir jobbigt och mera mörkgrått än vardags-svensson-grått som jag vill ha det. Jag har inte ens orken och lusten och tvätta, det som jag älskar, blev bara det mest akuta idag.

Jag försöker se det postivt och det går ganska bra,faktiskt, för jag ser varningsklockorna och pratar med A-L om det och vi tightar upp kontakten och jag har fått order av en läkare förra veckan att säga till L om jag känner att jag behöver träffa en läkare så ordnar dom det. Jag har gått ett tag nu och låtsats att det är bra okej, och försöker göra saker för att inte gräva ner mig, men nu får jag erkänna för mig själv att energin inte räcker, jag måste få pausa och även om jag planerar in saker och göra för att inte bara sitta så kanske dom inte alltid blir av, för jag bara inte orkar, men orkar jag så gör jag saker för att inte fastna i det negativa. Men jag måste ta från stund till stund vad jag orkar och inte, för jag vet inte själv vad jag orkar om en timme eller imorn. Kan dock erkänna att jag kan skrämma tom mig själv emellanåt med tankarna i huvet, men så länge det är tankar är dom inte farliga som jag fått inpräntat och jag har mina strategier för att hantera det, jag använder dom alla om och om igen så länge det går.Envis vinner, men ensam är inte alltid stark heller.