Jag kämpar för att fylla tillvaron med mening, just nu är Erika och Anton ett Stort stöd, jag hänger mycket hos dom och jag är Så glad att ni finns där! <3 Att komma dit ringa på dörren, "nån" smyg öpnar dörren, dvs Anton och man mötts av ett Stort leende det värmer i själen även när man mår skit. Det läskiga just nu är att jag inte känner mig jätte depp men ändå känns det som jag börjar ge upp. Saker känns inte så viktiga men jag peppar mig själv flera gånger per dag med att tänka på viktiga saker. Det finns så mycket betydelsefullt och viktigt men jag kör med garden utåt och säger emot allt och alla när dom kommer med sanningar. B2 sa en sak förra veckan, och A-L, som får veta allt, jag Kan bara Inte ljuga för henne, höll med B2 om att det kanske vore det bästa just nu. Men hon tvingar mig inte till något och det är skönt. Samtidigt som jag totalt motsäger mig en inläggning, som dom tycker kanske vore bäst just nu, finns tanken där att det kanske är Nu i detta skede, jag skulle ta till den hjälpen innan det går för långt. Men jag är för envis och vill klara det själv. Jag vet att jag kanske inte gör det men envis vinner, right? Fin tanten min är oxå ett fint stöd, hon mår inte heller alls bra och vi har inte hörts lika mkt sista tiden men vi vet båda att den andra finns där och det är skönt.

Jag försöker se alla små halmstrån för att orka, jag försöker intala mig att allt det som betyder verkligen är värt att kämpas för och jag Ska vinna denna kamp. Möte med arbetsterpaeuten på psyk om ett par timmar, var Så nära att avboka det, kanske jag gör det men ska försöka ta mig iväg. Imorn möte med min handläggare påFK sen promenad möte med A-L.

Jag fick frågan hur det ska bli att fira den första påsken utan mamma, men jag sa direkt att det blir inte den första påsken utan mamma, jag minns inte exakt vilket år det var, men det var nått av åren sen jag flytta hem från Umeå, hon hade brutit lårbenet så hon var på kortidsboendet Kanalen, jag och pappa åt påskmat på altanen på Blåkulla minns jag, det var så fint väder, men vi åkte jue ändå ner till henne varje dag och hälsade på, var jue här i stan hon var. Men nu kan vi inte hälsa på henne ens. Så det kommer nog bli konstigt. Första påsken helt utan mamma.

Blir nog som A-L sa här om veckan, första året blir tuffast, man ska uppleva allt "första gången utan", igår var det en månad sedan hon dog, känns som det gått så fort, mycket har hänt men ändå känns det som tiden stått stilla. Jag minns knappt att jag varit på begravningen. Allt är som i en dimma. Jag förnekar nog fortfarande. Jag kan ärligt säga att jag bara gråtit En gång. Det var förra veckan. Jag grät och låg och slog i en kudde. Ozzy satt breve mig och klappade mig på armen, jag blev arg på honom och sköt bort honom men han vägra flytta sig, min prins vet verkligen när han behövs. SÅ glad att jag har honom, och tjejerna med så klart, men han har varit mitt allt i snart 10 år. Han har upplevt så mycket med mig. Han får aldrig aldrig försvinna. Har sagt åt honom att han ska bli Minst 20 år. Och som Mary säger han tänker på stresshjärtat så det klarar han nog :)

Nej nu ska den dära frukosten i magen, kaffet och morgonciggen på solen i balkongen är avklarat. Men frukosten måste i den oxå.

Eftermiddagen och början på kvällen var kanon, var hos Erika och Anton, fikade,pratade fick god mat, kände mig som människa, kom hem duschade, och pang slog nått mig i ansiktet och det känns som att jag inte orkar riktigt. Var hos psykläkaren imorse, han gick igenom massa konstigt i mitt liv inför att skriva nytt intyg till FK, men vi bestämde att han ska skriva det efter påsk, för nästa vecka har jag möte med A-L,B och min kontakt på FK ang ny aktivitetsersättning, så jag tyckte det var bättre han skrev det efter om B och A-L hade nått och tillägga. Blev satt på topimax igen oxå, han rabbla upp massa jag testat som stod i journalen, och fråga om flera sorter jag testat efter att jag gjort den listan åt psyk för flera år sen. Han fråga till slut om jag hade ide på nån stabiliserande jag ville testa, jag föreslog topimax för sist jag hade den var det i kombo med massa annat så ingen vet jue riktigt hur den funkar, men han resonera lite konstigt "du hade den jue för ett år sedan så vi behöver inte börja på lägsta dos" fick första dosen direkt efter av B för den fanns kvar i mina påsar där. Kom hem, däckade och sov i tre timmar, har tydligen varit upp och tagit hand om posten för den låg på diskbänken. Inga minnen av det och där brukar jag aldrig lägga posten :S

Får se om jag blir lika trött i kväll av den, skulle ha kvar haldolen ett tag oxå tills jag kommit upp i dos på topimaxen. Så lär väl sova bra nu iafall.. Jag vill så gärna klara mig utan medicin,men får nog inse att jag behöver något skydd i liten dos. Får hoppas topimaxen blir bra så jag slipper byta igen. Och gärna utan massa biverkningar.

Nej nu orkar jag inte fokusera längre, blir och mysa i soffan med Ozzy, han agera huvudkudde idag när jag sov tydligen, vakna iafall av att jag "tappa" huve för han flytta sig.Mammas lilla gosfis <3

Runt lunch började jag frossa och kände mig tung i kroppen, feber trots panodil, när jag lämnat Camilla vid tåget åkte jag och handla det allra nödvändigaste, typ toapapper :P

Sen hem och däckade i sängen med Stella, hon låg breve och knuffades och spann. Varenda jävla led i kroppen började värka, tog en diklofenak och efter ett tag blev jag piggare, men känner mig ff inte helt som människa. Men det vänder nog. Vill nästan påstå att det var tårarna och samtalet på psyk som satte sig fysiskt för att jag faktiskt inte vågar hantera det hela psykiska biten, jag är bokstavligen livrädd för vad som kommer hända när jag släpper på känslorna, men A-L säger att om det bara är hos henne jag kan gråta så får det vara så. Men hon påpekar oxå att hon finns där om jag behöver henne, och så boka vi in en ny dejt på fredag, följa upp veckan och förbereda helgen, samt checka av hur läkarsamtalet jag ska ha på tisdag gick.

Det är mycket tungt just nu men jag griper efter halmstråna med ljusglimat , men den största ljusglimten är inte ens ett halmstrå den är så mycket mer och större och får mig att le och vilja framåt. Du vet vem du är <3

Nej nu ska jag vila lite så jag orkar se Ullared och CSI ikväll.

Puss på er