Igår var det 10 år sedan min första intox, som oxå var mitt första självmordsförsök och ett av dom allvarligaste. Pratade kring det med A-L och hur jag förändrats sedan dess. "På den tiden" jobbade jag mer än heltid, flängde hit och dit och träffade vänner och bara gasade på, vägrade inse hur jag mådde och sakta ner, ungefär ett halv år senare flyttade jag till Falun och började ett nytt heltids jobb i Gävle samtidigt som jag fortfarande pendlade och jobbade varannan helg här i Fagersta. Men så fick fick jag sparken från jobbet i Gävle för att jag inte fixade allt pendlande och dom långa dagarna, så hösten 2004 vart jag sjukskriven, brakade totalt in i väggen, och jag som gått runt på relativt lite mediciner och jobbat järnet sen sista året på gymnasiet började åka in och ut på psyk medicinerna ökade och ökade. Flyttade början på 2005 ner till Avesta för jag trivdes inte i Falun men ville inte tillbaka till Fagersta för jag tyckte psykvården var så dålig där. Blev några år i Avesta intoxerna steg i antal och medicinerna ökade ännu mera. 2006 fick jag aktivitetsersättning,(sk tidsbegränsad förtidspension) träffade Mary och i början på 2008 flyttade vi upp till Umeå, där uppe hände det mycket sen hösten 2008 hamnade jag till slut i Fagersta igen, fick en Kanon psyk kontakt i Malin en intoxerna eskalerade som bara den, gick i samtal 3dagar/veckan och dosetten var fullare än fullast, in och ut på psyk.

Sen början på 2012 slutade jag med Alla mediciner, mådde bättre än på alla dessa år, började arbetsträna på OkQ8, mitt gamla jobb, men det höll bara några månader sedan kraschade jag igen och intoxerna återkom och mediciner sattes in. Men till skillnad nu 10 år senare så har jag börjat lära mig mera om mig själv hur mycket jag klarar av och vad jag behöver för stöd. Jag har börjat acceptera att jag kanske inte kommer kunna klara av att jobba, utan att mitt liv kommer handla om att klara av vardagen utan att ta till intoxer, jag har fortfarande perioder när jag vill fly med intoxer och det händer att jag gör det men inte lika ofta som mellan 2008-2011 då var det extremt mycket.

Vet inte rikigt vad jag vill ha sagt med hela denna historia, jag kände bara att jag behövde skriva av mig kanske mest för mig själv för att se att jag kommit framåt och insett för mig själv att jag är psykiskt skör och inte klarar av stress och måste ta det lugnt mellan aktiviteter, tråkiga som roliga, och att har man en psykisk skörhet klarar man inte av allt som "vanliga människor" gör hur mycket man än vill. Men varje gång jag hanterar en ångestattack eller depressiv period utan intox blir jag stolt över mig själv!